TRÅÅÅÅKIGT!
(Återigen, ursäkta att inläggen dröjer)
Nu har jag varit här i över en månad och jag får lite panik när jag inser att jag varit sjuk typ hälften av tiden...Föregående helg åkte vi med hela English Town på en s.k. Membership Training Trip. Två svenskar, vänner till Daniel gjorde oss sällskap vilket var trevligt som omväxling. Vi delades upp i lag, lekte lekar, lärde oss otaligt många supa-lekar och hade allmänt skojjigt - Lärde koreanerna dansa Små grodorna. Andra dagen kunde man antingen åka fyrhjuling eller gå till en nöjespark. Gabriel och jag valde fyrhjulingen som var ASROLIGT. Man åkte bland vanlig trafik men mestadels på en bana med lite hopp och sliiirmöjligheter. Tyvärr så missa vi därmed nöjesparken som också verkade kul, men med tanke på olyckorna i Sv. så kändes inte de ännu äldre koreanska attraktionerna såååå spännande just då. Nästa gång kanske. Finns ett nöjesfält i Seoul också som jag vill testa på nästa gång, då kan man åka bergodalbana som går in i ett köpcentrum... Det låter lite kul.
I måndags kväll, när vi var ute och firade Dave som fyllde 21 (Stort i USA!), var jag glad över att äntligen blivit av med feber och värk från föregående sjukdom. I baren/restaurangen blev vi självklart förgiftade och jag spenderade natten med HÖG HÖG feber, frossa, diarré, ledvärk, muskelvärk, huvudvärk, magvärk.... Ja all sorts värk man kan tänka sig.
Jag försökte gå till lektionen dagen därpå - eftersom jag redan missat lektioner förra veckan och inte trodde de skulle tro mig ifall jag sa att jag va sjuk igen. Under lektionen blev jag självklart hemskickad för jag såg ut som fan och mådde som fan. Kunde inte tänka på annat än hur mkt jag frös och hur ont allt gjorde men tänkte att matförgiftningar brukar ju gå över på nån dag... Så jag härdade mig själv på rummet. Morgonen därpå mådde jag om möjligt värre och nu hade flera utav oss insjuknat.
Gabriel, Simon, Jeannie och vår lärare Hee Jung hade börjat få samma symptom som mig själv så vi begav oss till ett sjukhus för medicin. Läkaren trodde vi hade salmonella så vi fick medicin för det. Vi inbillade oss för en stund att medicinen hjälpte men efter ännu en natt av lidande var vi tvungna att göra något. Denna gång bytte vi läkare och sjukhus och vår nya läkare ville genast lägga in oss. Efter röntgen, blodprov, urinprov, avföringsprov och en dam som drog av ens kläder för att sätta elektriska små saker runt hjärtat och leder fick vi slutligen en behandling som verkar fungera, 8 tabletter 3 gånger om dagen och dropp av antibiotika, rehydration och näring.
Våra koreanska vänner och våra programmedlemmar var duktiga på att hälsa på oss, oroliga upp över öronen. Det va uppfriskande att inte känna sig så ensam då.
Efter två nätter på sjukan blev vi upphämtade av G:s biologiska mamma som tog oss till ett Kingston Hotel någonstans 1,5h från Busan...Lyxhotell. Vi umgicks lite med G: släktingar och fick gå på SPA som plåster på såren. Jag fick basta, bada i massa näringsrika bad, massage, äta gott, skrubba kroppen med salt och bli insmörjd med otaligt många hudprodukter - ÄLSKAR! Det konstiga var att det inte kostade mycket alls, runt 80SEK. MÅSTE GÖRAS IGEN!
Igår gjorde jag om mitt hår... så att det mestadels är rakt men lockar sig lite längst ner vid topparna. Väldigt väldigt fint.
Nog, nu mår jag ju nästan bra igen efter SPA, shopping och "nytt hår" att jag har gett mig fan på att inte råka ut för flera obehagliga sjukdomar. Jag har blivit så trött på att vara sjuk att jag längtar till lektioner... illa.
Ja en sak till... Ibland längtar jag hem väldigt mycket. Speciellt när jag varit sjuk och bara fått uppleva dåliga saker av Korea - som att inte förstå vad läkaren säger. En annan gång jag verkligen längtade tillbaka till Sverige var när vi, en natt på sjukhuset, blev ögonvittnen till kvinno- och barnmisshandel. Rättning - bäbismisshandel. En kvinna stod på knä och bönade och bad om nåd framför sin man som slog henne och hennes bäbis som inte kan ha varit mer än ett par månader. En stund senare försökte hon springa ifrån sin man och det va då vi kom ut ur vår tillfälliga chock och ingrep. Jag skrev förut om mamman och flickan på tåget men det här tog priset. Det riktigt sorgliga är att hon utan tvekan kommer återvända hem till sin man, och förmodligen råka ut för samma sak många många fler gånger.
Ska jag finna något gott ur situationen är jag väldigt lyckligt lottad som fick växa upp i relativt trygga Sverige....Det är läskigt hur koreanska män skrämmer mig nu, efter att den mannen alldeles lugnt och sansat, med händerna i fickorna och utputat bröst, gått efter sina "kära" och slagit dem utan nåd. Tack återigen för att jag fick slippa växa upp här...
Så även fast jag längtar hem ibland efter familj och vänner, Musse och min lägenhet. Mjuka sängar och normala sängkläder. Potatis och Marabou mjölkchoklad... Så trivs jag väldigt bra här på InJe. Träffa nya spännande människor, lära mig nya kulturer och synsätt, göra nya saker och besöka nya ställen är jättekul och uppfriskande i jämförelse med vardagen i Sverige... Nu ska jag försöka ta vara på tiden som är kvar och fortsätta slösa pengar - eftersom Sv. kronan nu blivit ännu starkare i jämförelse med KRW och USD... Jippi!
Tänker på er därhemma. Och jag tycker det är värt att nämna att min farmor nu lyckats hitta hit- roligt!;-)
Nu har jag varit här i över en månad och jag får lite panik när jag inser att jag varit sjuk typ hälften av tiden...Föregående helg åkte vi med hela English Town på en s.k. Membership Training Trip. Två svenskar, vänner till Daniel gjorde oss sällskap vilket var trevligt som omväxling. Vi delades upp i lag, lekte lekar, lärde oss otaligt många supa-lekar och hade allmänt skojjigt - Lärde koreanerna dansa Små grodorna. Andra dagen kunde man antingen åka fyrhjuling eller gå till en nöjespark. Gabriel och jag valde fyrhjulingen som var ASROLIGT. Man åkte bland vanlig trafik men mestadels på en bana med lite hopp och sliiirmöjligheter. Tyvärr så missa vi därmed nöjesparken som också verkade kul, men med tanke på olyckorna i Sv. så kändes inte de ännu äldre koreanska attraktionerna såååå spännande just då. Nästa gång kanske. Finns ett nöjesfält i Seoul också som jag vill testa på nästa gång, då kan man åka bergodalbana som går in i ett köpcentrum... Det låter lite kul.
I måndags kväll, när vi var ute och firade Dave som fyllde 21 (Stort i USA!), var jag glad över att äntligen blivit av med feber och värk från föregående sjukdom. I baren/restaurangen blev vi självklart förgiftade och jag spenderade natten med HÖG HÖG feber, frossa, diarré, ledvärk, muskelvärk, huvudvärk, magvärk.... Ja all sorts värk man kan tänka sig.
Jag försökte gå till lektionen dagen därpå - eftersom jag redan missat lektioner förra veckan och inte trodde de skulle tro mig ifall jag sa att jag va sjuk igen. Under lektionen blev jag självklart hemskickad för jag såg ut som fan och mådde som fan. Kunde inte tänka på annat än hur mkt jag frös och hur ont allt gjorde men tänkte att matförgiftningar brukar ju gå över på nån dag... Så jag härdade mig själv på rummet. Morgonen därpå mådde jag om möjligt värre och nu hade flera utav oss insjuknat.
Gabriel, Simon, Jeannie och vår lärare Hee Jung hade börjat få samma symptom som mig själv så vi begav oss till ett sjukhus för medicin. Läkaren trodde vi hade salmonella så vi fick medicin för det. Vi inbillade oss för en stund att medicinen hjälpte men efter ännu en natt av lidande var vi tvungna att göra något. Denna gång bytte vi läkare och sjukhus och vår nya läkare ville genast lägga in oss. Efter röntgen, blodprov, urinprov, avföringsprov och en dam som drog av ens kläder för att sätta elektriska små saker runt hjärtat och leder fick vi slutligen en behandling som verkar fungera, 8 tabletter 3 gånger om dagen och dropp av antibiotika, rehydration och näring.
Våra koreanska vänner och våra programmedlemmar var duktiga på att hälsa på oss, oroliga upp över öronen. Det va uppfriskande att inte känna sig så ensam då.
Efter två nätter på sjukan blev vi upphämtade av G:s biologiska mamma som tog oss till ett Kingston Hotel någonstans 1,5h från Busan...Lyxhotell. Vi umgicks lite med G: släktingar och fick gå på SPA som plåster på såren. Jag fick basta, bada i massa näringsrika bad, massage, äta gott, skrubba kroppen med salt och bli insmörjd med otaligt många hudprodukter - ÄLSKAR! Det konstiga var att det inte kostade mycket alls, runt 80SEK. MÅSTE GÖRAS IGEN!
Igår gjorde jag om mitt hår... så att det mestadels är rakt men lockar sig lite längst ner vid topparna. Väldigt väldigt fint.
Nog, nu mår jag ju nästan bra igen efter SPA, shopping och "nytt hår" att jag har gett mig fan på att inte råka ut för flera obehagliga sjukdomar. Jag har blivit så trött på att vara sjuk att jag längtar till lektioner... illa.
Ja en sak till... Ibland längtar jag hem väldigt mycket. Speciellt när jag varit sjuk och bara fått uppleva dåliga saker av Korea - som att inte förstå vad läkaren säger. En annan gång jag verkligen längtade tillbaka till Sverige var när vi, en natt på sjukhuset, blev ögonvittnen till kvinno- och barnmisshandel. Rättning - bäbismisshandel. En kvinna stod på knä och bönade och bad om nåd framför sin man som slog henne och hennes bäbis som inte kan ha varit mer än ett par månader. En stund senare försökte hon springa ifrån sin man och det va då vi kom ut ur vår tillfälliga chock och ingrep. Jag skrev förut om mamman och flickan på tåget men det här tog priset. Det riktigt sorgliga är att hon utan tvekan kommer återvända hem till sin man, och förmodligen råka ut för samma sak många många fler gånger.
Ska jag finna något gott ur situationen är jag väldigt lyckligt lottad som fick växa upp i relativt trygga Sverige....Det är läskigt hur koreanska män skrämmer mig nu, efter att den mannen alldeles lugnt och sansat, med händerna i fickorna och utputat bröst, gått efter sina "kära" och slagit dem utan nåd. Tack återigen för att jag fick slippa växa upp här...
Så även fast jag längtar hem ibland efter familj och vänner, Musse och min lägenhet. Mjuka sängar och normala sängkläder. Potatis och Marabou mjölkchoklad... Så trivs jag väldigt bra här på InJe. Träffa nya spännande människor, lära mig nya kulturer och synsätt, göra nya saker och besöka nya ställen är jättekul och uppfriskande i jämförelse med vardagen i Sverige... Nu ska jag försöka ta vara på tiden som är kvar och fortsätta slösa pengar - eftersom Sv. kronan nu blivit ännu starkare i jämförelse med KRW och USD... Jippi!
Tänker på er därhemma. Och jag tycker det är värt att nämna att min farmor nu lyckats hitta hit- roligt!;-)
Korea firar Chuesok
Ursäkta dröjsmål - varit sängsliggande sedan helgens slut.
Kortresan till Seoul förra veckan var en besvikelse trots att vi fick träffa koreas olympiska mästare i taekwondo och se ca 500 svartbältare på en och samma plats.
Ja, att åka i en varm buss 5h dit och 5h tillbaka under samma dag var inte det roligaste. Vi kom hem 3 på natten och förväntades ha lektion nästa morgon.
Obekväm? Iiinte då...
Denna helgen ville Seoul ha revansch så jag, Jeannie, Simon, Daniel, Jessica, Liz, Haden och Karl åkte dit på torsdagskvällen. Vi spenderade i princip hela helgen med att antingen festa, sova, äta, shoppa eller sjunga karaoke. En av dagarna gjorde vi faktiskt något kulturellt och besökte ett av Seouls kända tempel, Kyoungbokkung.... Helgens shopping förstördes lite av en av Koreas största helger - Chuesok. Det motsvarar ingenting i Sverige men är som en Am. Thanksgiving och kan ge koreanerna upp till 10 dagar ledigt beroende på när i veckan den infaller. I år var det sorgligt nog en söndag vilket egentligen bara gav oss en dag längre helg.
F.v. Liz, Haden, Simon, Jessica, Jeannie, Daniel
Motelområdet i Sinchon där vi bodde.
En av klubbarna i Seoul.
Utekväll i Seoul. Fv. Daniel, Simon, mee, Liz, Haden, Karl, Jeannie, Jessica.
Kyoungbokkung
Gabriel var under Chuesok hos sin biologiska mamma. Från ingenstans kom en plastpappa och tre plastsyrror in i bilden och han har haft fullt upp med att få gåvor och pengar - som barnen av tradition får. Varför har inte Sverige en "Ge-pengar-till-barnen-dag"???^o^
Så den här veckan har varit ganska meningslös. Den började med att jag kom hem från Seoul sliten och nedstämd efter 4 nätter av delande säng med olika tjejer. Jag längtade efter Gabriel men vi visade vår saknad med ett praktgräl. Ja vi blir så när vi inte får ses eller sova tillsammans... =( Dessutom hade jag ju blivit sjuk, och dagen därpå insåg jag även att jag haft PMS... Ledsen älskling! Han har varit supergo medan jag varit sjuk och köpt mat och bindor åt mig... BÄST!
Jag ligger fortf till sängs och hoppas på att bli frisk till helgen då hela English Town åker iväg 2 dagar för att roa sig. Daniel har några svenska vänner som är på resande fot som ska göra oss sällskap.
Våra dagar är annars fyllda av skola, engelskaklasser eller umgänge. G och jag har svårt att hitta tid att umgås utan andra runt omkring oss... antingen kan de svenska eller så är vi med koreaner som tycker att man pussas bakom stängda dörrar. Men vi ska ta in på hotell någon helg när vi inte står ut.
Kortresan till Seoul förra veckan var en besvikelse trots att vi fick träffa koreas olympiska mästare i taekwondo och se ca 500 svartbältare på en och samma plats.
Ja, att åka i en varm buss 5h dit och 5h tillbaka under samma dag var inte det roligaste. Vi kom hem 3 på natten och förväntades ha lektion nästa morgon.
Obekväm? Iiinte då...
F.v. Liz, Haden, Simon, Jessica, Jeannie, Daniel
Motelområdet i Sinchon där vi bodde.
En av klubbarna i Seoul.
Utekväll i Seoul. Fv. Daniel, Simon, mee, Liz, Haden, Karl, Jeannie, Jessica.
Kyoungbokkung
Gabriel var under Chuesok hos sin biologiska mamma. Från ingenstans kom en plastpappa och tre plastsyrror in i bilden och han har haft fullt upp med att få gåvor och pengar - som barnen av tradition får. Varför har inte Sverige en "Ge-pengar-till-barnen-dag"???^o^
Så den här veckan har varit ganska meningslös. Den började med att jag kom hem från Seoul sliten och nedstämd efter 4 nätter av delande säng med olika tjejer. Jag längtade efter Gabriel men vi visade vår saknad med ett praktgräl. Ja vi blir så när vi inte får ses eller sova tillsammans... =( Dessutom hade jag ju blivit sjuk, och dagen därpå insåg jag även att jag haft PMS... Ledsen älskling! Han har varit supergo medan jag varit sjuk och köpt mat och bindor åt mig... BÄST!
Jag ligger fortf till sängs och hoppas på att bli frisk till helgen då hela English Town åker iväg 2 dagar för att roa sig. Daniel har några svenska vänner som är på resande fot som ska göra oss sällskap.
Våra dagar är annars fyllda av skola, engelskaklasser eller umgänge. G och jag har svårt att hitta tid att umgås utan andra runt omkring oss... antingen kan de svenska eller så är vi med koreaner som tycker att man pussas bakom stängda dörrar. Men vi ska ta in på hotell någon helg när vi inte står ut.
Före - Efter. Glömde jag säga att jag varit hos frisören? ^o^
Livet är billigt!
Nu har jag varit i Korea i över en vecka, men det känns som man varit här jättelänge. InJe börjar kännas mer bekvämt när man lärt känna ett flertal i English Town. Vi har alla jätteschyssta och härliga koreaner som rumskamrater - fast Gabriel verkar inte nöjd med sin som precis dykt upp. Allas rumskamrater har kunnat väldigt bra engelska och är "seniors" medan Gabriels är freshman och missförstår våra engelska meningar... Tråkigt. Det är kul att vara här, men det kunde varit perfekt om G och jag fick bo ihop. Vi klarar oss ändå.
Iaf så har vi förutom Gabriel och mig själv 2 danskar, 1 australienare, 4 amerikaner och så svensken Daniel. Daniel är från Uddevalla och har skön norrländsk dialekt. Han är som norrlänningar nog är. Tyst och "för sig själv" men en trevlig prick. Vi gillar honom. De två danskarna håller ihop - och de har nåt på g. Amerikanarna har jag blandad uppfattning om. De två killarna - Dave och Tommy är vad vi kallar B-boys. De är ganska lata, mumlar och svär väldigt mycket. Liz och Jessica däremot gillar jag jättemycket. De är schyssta tjejer. Den sista killen - australienaren är en kul prick. Han blir full på 2 öl och saknar weed. Men det absolut roligaste med honom är att han precis ser ut som Paul! Deras ögon och ansikten är läskigt lika och de har precis samma gångstil. Jag skulle tro de va bröder ifall de stod bredvid varandra... Definitivt. Han är bara 19 men skulle kunna varit Paul i den åldern! (På bilden ovan är det från vänster jag, dansken Simon, och am. tjejerna Jessica och Elizabeth som väntar på T-banan)
Idag har vi fixat mobiltelefoner, iaf jag och alla andra förutom Gabriel. Han får sin mobiltelefon av sin biologiska mamma som vi träffade igår. Numret är 00 82 10 3146 2417. Den kostade bara 70 000KRW vilket är 434SEK. Vi kunde tydligen inte använda våra sv. telefoner... =(
Vi åt på en restaurang i Busan där det fanns minst 200 rätter att välja mellan. Den var otroligt dyr för att vara Korea men Gabriels mamma ville bjuda. Vi åt bl.a. "King Crab", som restaurangen var känd för - och det är JÄÄÄÄTTEGOTT! Det var ett bra möte mellan G och hans biologiska mamma för övrigt.
Imorgon ska vi till Seoul, eftersom våra lärare ville det ?? =) Det ska bli roligt att åka på klassresa!
Idag har vi fått reda på vilka vi ska vara engelskalärare för. Jag delar en klass med Daniel på 14 pers. Vi ska bara hjälpa deras ord. lärare 1 dag i veckan så det är ingen fara. Lite kul faktiskt. Min annars blyga användning av engelska används nu flitigt och utan hinder. Vad mycket man kan trots allt!
Som slutkläm så vill jag säga att Sverige är ett mycket bättre land att växa upp i än Korea. Trots att maten är nyttigare, att allt är billigare och att människorna allmänt sätt är mycket hjälpsammare och trevligare än i Sverige så har Sverige en helt annan frihet och öppenhet för nya tankar. Korea är en enda stor hierarki mellan män och kvinnor, okunniga och utbildade, yngre och äldre, koreaner och utlänningar. Dessutom är det allmänt accepterat att slå sina barn, och även ibland sina elever (som lärare)... Vår lärare i Koreansk kultur försvarade idag misshandeln och berättade om sin tid som student då det vore konstigt om man inte fick stryk en dag. Men många avundas oss som fått växa upp någon annanstans.
Vi tänker på er där hemma och hoppas ni mår bra!
Iaf så har vi förutom Gabriel och mig själv 2 danskar, 1 australienare, 4 amerikaner och så svensken Daniel. Daniel är från Uddevalla och har skön norrländsk dialekt. Han är som norrlänningar nog är. Tyst och "för sig själv" men en trevlig prick. Vi gillar honom. De två danskarna håller ihop - och de har nåt på g. Amerikanarna har jag blandad uppfattning om. De två killarna - Dave och Tommy är vad vi kallar B-boys. De är ganska lata, mumlar och svär väldigt mycket. Liz och Jessica däremot gillar jag jättemycket. De är schyssta tjejer. Den sista killen - australienaren är en kul prick. Han blir full på 2 öl och saknar weed. Men det absolut roligaste med honom är att han precis ser ut som Paul! Deras ögon och ansikten är läskigt lika och de har precis samma gångstil. Jag skulle tro de va bröder ifall de stod bredvid varandra... Definitivt. Han är bara 19 men skulle kunna varit Paul i den åldern! (På bilden ovan är det från vänster jag, dansken Simon, och am. tjejerna Jessica och Elizabeth som väntar på T-banan)
Idag har vi fixat mobiltelefoner, iaf jag och alla andra förutom Gabriel. Han får sin mobiltelefon av sin biologiska mamma som vi träffade igår. Numret är 00 82 10 3146 2417. Den kostade bara 70 000KRW vilket är 434SEK. Vi kunde tydligen inte använda våra sv. telefoner... =(
Vi åt på en restaurang i Busan där det fanns minst 200 rätter att välja mellan. Den var otroligt dyr för att vara Korea men Gabriels mamma ville bjuda. Vi åt bl.a. "King Crab", som restaurangen var känd för - och det är JÄÄÄÄTTEGOTT! Det var ett bra möte mellan G och hans biologiska mamma för övrigt.
Imorgon ska vi till Seoul, eftersom våra lärare ville det ?? =) Det ska bli roligt att åka på klassresa!
Idag har vi fått reda på vilka vi ska vara engelskalärare för. Jag delar en klass med Daniel på 14 pers. Vi ska bara hjälpa deras ord. lärare 1 dag i veckan så det är ingen fara. Lite kul faktiskt. Min annars blyga användning av engelska används nu flitigt och utan hinder. Vad mycket man kan trots allt!
Som slutkläm så vill jag säga att Sverige är ett mycket bättre land att växa upp i än Korea. Trots att maten är nyttigare, att allt är billigare och att människorna allmänt sätt är mycket hjälpsammare och trevligare än i Sverige så har Sverige en helt annan frihet och öppenhet för nya tankar. Korea är en enda stor hierarki mellan män och kvinnor, okunniga och utbildade, yngre och äldre, koreaner och utlänningar. Dessutom är det allmänt accepterat att slå sina barn, och även ibland sina elever (som lärare)... Vår lärare i Koreansk kultur försvarade idag misshandeln och berättade om sin tid som student då det vore konstigt om man inte fick stryk en dag. Men många avundas oss som fått växa upp någon annanstans.
Vi tänker på er där hemma och hoppas ni mår bra!
